Livet som framgångsrik företagsmaskot kan vara väldigt ensamt. Dagarna i ända går jag omkring och försöker se animerad ut. Och dessutom har jag helt löjliga säljkrav hängande över mig. Sällan får jag någon uppskattning eller ens ett litet tack för det stora arbete jag lägger ned. Nej, istället är det jag som får ta smällen då någonting skiter sig duktigt. Ibland fattar jag inte ens varför jag gör det.
Vid de tillfällena är det skönt att prata med någon som förstår sig på det här livet och varit i samma situation själv. Förra veckan drog jag till exempel ut en sväng i skogen med två sköna polare som båda har liknande jobb och som dessutom varit i branschen bra mycket längre än jag. Där strosade vi omkring och pratade öppenhjärtligt och otvunget timme efter timme. Ronald snubblade omkring bland kottarna och själv hittade jag en svamp. Det var en härlig stund.
Men plötsligt sa Clownen nåt som bröt av den muntra stämningen och fick oss att stanna upp. Han sa:
- Hörni. Jag har funderat på att lägga av. Bara säga upp mig, sälja lägenheten och dra till nåt annat land. Göra något helt annat än den här skiten. Fan, jag gillar ju inte ens glass!
Vi blev chockade av Clownens ärliga erkännande. Men sen försökte vi ändå resonera med honom. "Men du är ju den bästa glassclownen i Sverige, om inte i hela Norden"; "Vad ska du göra istället? Du har ju knubbiga fingrar och ett löjligt leende, vem skulle anställa dig?"; "Du är ju den enda av oss som har tjänstebil. Våra roadtrips i din ljusblå bil med rolig tuta, vad ska hända med dom?"
Clownen mjuknade lite. Kanske hade han bara en dålig dag. För när vi senare satt i bilen på väg hem var han sitt gamla vanliga. Han log med hela ansiktet och hade hatten käckt på sned. Vi visste att vår Clown var tillbaka.
2 kommentarer:
fin liten historia. hälsa Clownen
you sick sick man boija
Skicka en kommentar