En svart dag

Idag känns allt hopplöst. Dejten igår gick helt åt helvete. Vill mest gå under jorden idag. Har ju varit tvungen att undvika Mari också. Hon kommer nog aldrig mer prata med mig. OCh det värsta är att jag inte ens förstår vad som hände. Ska försöka återge kvällen så kan ni själva avgöra om jag gjort nåt fel.


Det hela började riktigt bra. Vi gick och käkade tacos. Alla tjejer jag känt är galna i tacos. Tacos, tacos! brukar de skrika och då är man tvungen att ge dem tacos. Mari var inget undantag. Stora tuggor kött och flarn. Smask, smask, smask! Jag log lite i smyg när hon fick färs i hela ansiktet. Men självklart är jag en för stor gentleman för att säga nånting.


Sen var det dags för salsan (dansen inte såsen). Ville visa Mari att jag inte bara är den iskalla businesshunk man kan misstänka mig för. Så jag tog med henne till La Isla. Trivs alldeles utmärkt bland latinocharmörerna och tycker nog att mina moves står sig ganska bra. När vi landade på La Isla visade det sig att det var nån slags tävling. Mari var lite skeptisk men jag lyckades övertala henne. Och tur var väl det för ett par timmar senare stod vi där, högst upp på prispallen. Jag hamnade i zonen och slängde omkring Mari på dansgolvet som om hon var en påse grus. Och Mari, som aldrig vunnit något i hela sitt liv, strålade ikapp med kamerablixtrarna under prisutdelningen. I det här läget var jag rätt säker på att jag hade minst "halva inne". Hade fått Mari dit jag ville och behövde nu bara knyta ihop säcken. Men det var ungefär nu som allting sket sig.


Insisterade på att vi skulle åka iväg till en svartklubb i Gamla stan som jag känner till. Ville toppa kvällen med lite krautrock. En kvart och fyra snabba tequilas senare famlade vi omkring i en rökfylld katakomb och lyssnade på sinustoner. Jag hade såklart preppat med fickorna fyllda med glowsticks, men Mari verkade ändå måttligt imponerad. Konstigt.

Jag märkte att det började rinna mig ur fingrarna. Behövde en listig plan snabbt. Det var då jag friade. Lät ungefär:
- Mari vill du gifta dig med mig? Vill du bli Boxer-Mari?
- Men Robert...
- Jag vet att det här kom lite plötsligt, men du är kvinnan i mitt liv.
- Robert, jag är gift sen flera år tillbaka. Trodde du visste det. Jag är ledsen.

KUKEN! Det svartnade för ögonen. Världar kollapsade. Och jag kräktes. Gud, vad jag kräktes. Liter efter liter. Över Mari. Över svartklubben. Över tysktechnobögar. Över mig själv.

Vet inte hur jag tog mig därifrån. Ännu mindre hur min nerspydda drömkvinna hittade hem. När jag tänker efter kan det kvitta. Slampa.

Nu är er Boxer-Robert en spillra av sitt forna muntra jag. Ett slocknat ljus. För evigt dömd att vandra på jorden ensam.

Vet inte vad jag ska mig till nu. Behöver bearbeta det här lite. Måste dock säga att det värmer mig lite att veta om att ni finns där. Att någon lyssnar till min klagan. Jag återkommer när tårarna torkat och kostymen är tillbaka från kemen.