Dagens filmtips: Göta Kanal 2

Tillbaka på jobbet igen efter några dars ledighet. Igår kväll hyrde jag en film som var ruggigt bra: Göta Kanal 2. Vet om att den inte fått särskilt bra recensioner, men jag fattar verkligen inte varför. Den rullen har ju allt man kan önska sig: snabba båtar, rapp dialog och Loffe Karlsson. Och den där roliga snubben i kanoten! Ha ha, jag skrattar bara jag tänker på honom. Ja det är verkligen en bra film. Ger den fyra Robbanpoäng av fem möjliga.

Host host host. Hrrrrrkel...

... så låter det när jag fejkar att jag gått och blivit sjuk. Ringde till jobbet i morse och sa att jag stannar hemma idag. Chefen blev lite sur eftersom han planerat att ta med mig på några kundmöten under dagen. Som en jävla cirkusapa behandlar han mig! Visar upp mig och låter mig sitta där och le som en krukväxt, medan han och kunderna pratar i långa ord om branding och fördelarna med storskalig bartering. Men inte idag.

Nej, idag är det jag som är hemma och skolkar. Känns fan underbart. Jag byggde ett fort av soffkuddar och blandade textilier. Har sedan pimpat fortet med kaffebryggare, brödrost och den här laptoppen som jag skriver på. Sen äter jag rostat bröd och svagt kaffe och stänger av hela omvärlden. Min enda kontakt med livet utanför är genom den här bloggen. Bloggen och en liten glugg där tyget inte räckte till.

Så genom att läsa det här får ni en unik inblick i mitt fort. Ni kan föreställa er hur mörkt det är; hur kvavt det börjar kännas efter ett par timmar utan luftbyte; och vilken frihetskänsla det innebär att sitta naken bland brödsmulor i ett hus av kuddar. Jag tror jag stannar hemma i morgon också.

Grab your partner by the arm...

Jaha. Då var det sista helgen i augusti och som vanligt åker jag iväg på linedancingfestival. I fjol var det livat värre.

Blocket-Robert

Jag har blivit helt fast i Blocketshoppande. Är inne flera gånger om dagen och kollar om det dykt upp nånting intressant eller prisvärt. Det är ju helt sjukt vilka klipp man kan göra om man ger det lite tid. Här är ett par av mina senaste fynd.


Den här soffan var ett riktigt bra kap. Fyra tusen spänn är ju som hittat. När jag handlar möbler ser jag till att det är tidlösa klassiker som man inte kan tröttna på. Finns inget bättre än att krypa ihop i en skinnsoffa och bara mysa. Vet faktiskt inte någon som tycker illa om skinn.


Ända sedan jag var liten har jag drömt om att äga en utombordare. Och när jag hittade den här godbiten för några tussingar så slog jag till direkt. Så nu är jag en stolt ägare av en femtonhästars Sail. En riktig skönhet. Kan verkligen rekommendera er som är sugna på utombordare att skaffa en likadan. Snygg i hemmet är den också. Funderar till och med på att skaffa båt nån gång.

Blir alldeles till mig när jag skriver om det här. Nu måste jag kila in på Blocket igen. Man vill ju inte missa något. Whiiiiii, vad spännande!

La Familia

Många av er har hört av sig till mig och önskat att få höra lite mer om min familj. Och jag vill ju såklart att ni ska få en så bra bild av mig som möjligt. Så här ska jag berätta lite om dem.


Pappa Björn är den jag verkligen brås på. Trots att han spenderade hela vinterhalvåren på oljeplattformar i Nordsjön lyckades han alltid hålla kontakten med oss där hemma. Han skickade alltid fina presenter som han knåpat ihop på sin lediga tid. En vecka kom en påse blandade bultar. En annan kunde man öppna paketet och hitta grus från havets botten. För er som alltid haft grus hemma verkar det kanske inte som en särskilt fin present, men för mig var den en underbar skatt.


Mamma Karin är den finaste människan jag vet. När jag var liten ville jag aldrig lämna henne ur sikte. Jag kunde gå en hel dag och hålla i hennes förkläde när hon pysslade i hemmet. Det var nånting med lukten tror jag. Ni vet en sån där obestämbar doft som man blir helt trygg av. Som Svinto.


Lilla Josephine, eller Joppen som vi alltid kallat henne, är inte riktigt som andra barn, men vi älskar henne massor. Hon är ju något av ett sladdbarn och under hela hennes skoltid var det jag som fick försvara henne mot elaka ungar som retade henne för hennes större huvud och skruvade lossa muttrarna på hennes trehjuling (hon använde den cykeln ända till andra året på gymnasiet). Trots att Joppen vid det här laget är lika stark som sju, åtta asfaltsläggare kommer hon alltid vara min lilla nallebjörn. Puss!

Wawawiwa! Det går bra nu!

Jag och boysen åkte ut till Djursan i lördags och stekte ganska så duktigt, om jag säger så. Det är alltid kul att komma tillbaka till de gamla hoodsen och känna av vibbarna. Verkar alltid som om tiden står still här.


Det enda som egentligen har förändrats sen jag drog är väl att festerna blivit lite lugnare. Jag har ju alltid varit den som sett till att det festas ordentligt när det väl festas.




När vi tog studenten röstade polarna fram mig som "Most likely to steka ihjäl sig" och det är efter den devisen jag försöker festa. All in liksom. Men nu verkar det som om kidsen hellre sitter och snackar över ett glas rött än att spruta Clicqen och storsteka ordentligt. Fuck that.



Nej, det var tur att jag fick komma ut och visa ungtupparna hur man gör det old-school. Tror de var mäkta imponerade faktiskt. Eller också var de bara lite starstruck över att ha en hyfsat respekterad kändis på sitt kalas. Och who can blame them. Klart det måste vara kul att se att en vanlig (nåja) grabb från deras egna kvarter kan bli riktigt framgångsrik maskot.

Hemlisen

Jag har som sagt en liten hemlis. Bara mina allra närmsta vänner känner till detta om mig och nu vill jag dela med mig till er. Jag har en kottsamling. Visst är det konstigt? Men jag kan helt enkelt inte sluta samla på kottar. Det är så oerhört stimulerande. Inte en kotte är den andra lik. Det finns stora, små, korta, långa. Vissa luktar gott, andra ost.

Min allra första kotte hittade jag för tre år sen nu och det var som om en helt ny värld öppnades för mig. Mitt i naturen finns de finaste gåvorna man kan tänka sig och det är bara att plocka av dem. Söndagar är den dagen jag spenderar med mina kottar. Då är det bara de och jag. Vi gör egentligen bara sånt som alla vänner gör med varandra. Är det varmt ute, som nu på sommaren, försöker vi göra nåt kul ute i solen. Annars kanske det blir en bio eller bara slappa hemma. Det viktigaste är inte vad vi gör, utan att vi gör det tillsammans. Så känner både jag och kottarna.

Hemlisen dröjer lite

För er som undrar så var föregående inlägg inte den utlovade hemlisen. Den kommer.

En ny man

Jaha. Då har jag också hakat på trenden. Folk omkring mig skaffade dem en efter en och till slut var jag tvungen att slå till jag också. Vill ju gärna tro att jag är något av en trendsetter så när någonting blir stort hos kidsen ser jag till att hänga med.

Och jag måste säga det: fan, vad jag är nöjd. Går ju att kombinera med vad som helst. Släng på dig en t-shirt: klart! Med en kavaj: funkar! Och så gillar jag plagg som går att använda både på jobbet och när man chillar med polarna. Uppklätt fast ändå ledigt på något sätt.

Ja, idag känner jag mig verkligen snygg. Till och med håret ligger där det ska. Se upp världen, här kommer Robban! Och han strålar!

Du var min vän Franke!

Jaha. Blev en runda ner till WayOutWest i helgen. Jävligt najs. Åkte ju såklart mest ned för Frankes skull. Helvete vad dom pojkarna kan rocka. Det är i såna stunder jag lite grand ångrar att jag nånsin la gitarren på hyllan och släppte rockdrömmarna. Hade nog gillat det livet. En buss med flames, Jack Daniels till frukost och mer brudar än vad man nånsin klarat av. Sweetness!

Fast det föll ju på att mina fingrar är som små oxjärpar. Helt odugliga att skapa skön musik med. När jag tänker efter är dom rätt kassa på andra saker också. Jag kan inte skriva SMS, spela plockepinn eller använda handskar på ett normalt sätt. Som små köttbullar sitter dom där på knogarna, alla tio, och liksom retar mig: "Haha. Vi är dina fingrar och vi blir inte bättre! Försök att knäppa oss bara. Det går inte. För vi är små och tjocka!"

Nej, nu måste jag sluta prata med mina egna fingrar. I nästa inlägg ska jag berätta en hemlis.

Puss&Kram

Sandhamn och tillbaka - en reflektion

Pallrade mig ut till Sandhamn häromdagen. Vi lånade företagets 50-fotare, satte storsegel och landade några sköna timmar senare i Sandhamn. Vi högg så klart det vanliga bordet och drack sen Comte de Marnes rosa från 94 tills vi blev glada och härliga. Jag och mina skönaste prissar, vid det hetaste bordet i Sandhamn. Ganska så najs var det kan jag säga. Foffe spexade lite och satte på sig klubbjackan bakochfram. Han är för skön!

Men sen, på vägen hem när vi duktigt fulla försökte hålla oss hyfsat i farleden, så kom den där ångesten över mig. Som den ofta gör efter ordentlig dekadens. Varför håller jag egentligen på med den här skiten? Skulle ju kunna göra nåt bra av mitt liv. Jag är fan 36 bast och knegar som företagsmaskot. Ibland undrar jag om jag inte var lyckligare när TV-marknaden var reglerad.

Nu ska jag på yoga!

När maskotar drömmer

Jag hade en sån konstig dröm i natt. Den började med att jag svävade över en stor äng, full med blommor i alla möjliga färger. Sen landade jag i en glänta omgiven av höga lövträd. Och plötsligt kommer skogens alla djur ut för att hälsa på mig. Rådjur, harar, småfåglar, ekorrar och lurviga råttor. De små liven kilade runt mina fötter och allt var alldeles, alldeles underbart. Det var då som Ernst Kirchsteiger kom ut. Iklädd en färgglad kaftan steg han värdigt ut i gläntan. Han höjde sina händer och alla djuren blev stilla. Sen byggde Ernst ett torp åt dom och när han stängde dörren bakom sig och skogens alla djur så vaknade jag plötsligt. Fan! Hatar inte ni också när man vaknar under en dröm om Ernst.

Brukar tycka det är kul att försöka tolka innebörden av drömmar. Men den här drömmen klarar jag inte av. Det skulle ju i och för sig kunna vara en vanlig tjacknoja. Har ju haft en del såna i mina dar. Men jag tror ändå att den här drömmen betydde något mer. Vad tror ni?

Goda vänner

Livet som framgångsrik företagsmaskot kan vara väldigt ensamt. Dagarna i ända går jag omkring och försöker se animerad ut. Och dessutom har jag helt löjliga säljkrav hängande över mig. Sällan får jag någon uppskattning eller ens ett litet tack för det stora arbete jag lägger ned. Nej, istället är det jag som får ta smällen då någonting skiter sig duktigt. Ibland fattar jag inte ens varför jag gör det.

Vid de tillfällena är det skönt att prata med någon som förstår sig på det här livet och varit i samma situation själv. Förra veckan drog jag till exempel ut en sväng i skogen med två sköna polare som båda har liknande jobb och som dessutom varit i branschen bra mycket längre än jag. Där strosade vi omkring och pratade öppenhjärtligt och otvunget timme efter timme. Ronald snubblade omkring bland kottarna och själv hittade jag en svamp. Det var en härlig stund.

Men plötsligt sa Clownen nåt som bröt av den muntra stämningen och fick oss att stanna upp. Han sa:
- Hörni. Jag har funderat på att lägga av. Bara säga upp mig, sälja lägenheten och dra till nåt annat land. Göra något helt annat än den här skiten. Fan, jag gillar ju inte ens glass!

Vi blev chockade av Clownens ärliga erkännande. Men sen försökte vi ändå resonera med honom. "Men du är ju den bästa glassclownen i Sverige, om inte i hela Norden"; "Vad ska du göra istället? Du har ju knubbiga fingrar och ett löjligt leende, vem skulle anställa dig?"; "Du är ju den enda av oss som har tjänstebil. Våra roadtrips i din ljusblå bil med rolig tuta, vad ska hända med dom?"

Clownen mjuknade lite. Kanske hade han bara en dålig dag. För när vi senare satt i bilen på väg hem var han sitt gamla vanliga. Han log med hela ansiktet och hade hatten käckt på sned. Vi visste att vår Clown var tillbaka.

Kilade förbi Hötorget idag på lunchen och hookade ett par finfina nya skor. Vet inte om ni hört talas om dom, modellen kallas tydligen Krocks och enligt försäljaren var det ett riktigt klipp att köpa dom för tvåhundra spänn. Är riktigt nöjd hittills. Verkar vara bra kvalité och jag fick en hel del långa blickar från tjejerna på kontoret. Här ska det bli ligga av.

I övrigt tycker jag att det är kul att så många verkar ha hittat till den här bloggen. Ni verkar alla ha många intressanta frågor som jag självklart ska försöka svara på så fort jag hinner. Och till dig som sa att du kom från Smittskyddsinstitutet och hade frågor: nej, jag är inte den Boxer-Robert.